Ocnsurerade tankar den sista dagen

Luffegårdens Hundpensionat

Det lilla hundpensionatet i Saxtorp

 

 

OCENSURERADE TANKAR DEN SISTA DAGEN…

 

av Catharina Olsson

Ser dig i ögonen som nu är trötta, tidigare fulla av liv. Kör fingrarna genom din päls. Några hårstrån flyger iväg med vinden. Alla kärleksord och smeknamn far runt i huvudet, dansande likt håren. Alldeles för få år tillsammans, år som just nu känns som sekunder. Jag vill skrika – Låt honom leva, gör honom frisk, men det enda som hörs är -Gode Gud gör mig stark…

 

 

Starka känslor bränner inom mig. Känslor som bara en matte kan ha, vill ge allt för att rädda hans liv men det skulle inte göra någon nytta. En stark känsla av ödmjukhet inför livet, en lika stark känsla av likgiltighet för allt annat än min vän. Jag ser honom springa runt för att få syn på kaninen i sin bur. Vips är tröttheten borta. Hur kan det vara sant, det är alldeles för tidigt, bara några futtiga timmar kvar, timmar som alldeles för fort far fram. Jag går några steg och genast är han där vid min sida. Det vackra vädret som vi inte kan låta bli att njuta av känns som ett hån. Det borde regna, storma, åska och blixtra likt känslorna inom mig.

Jag kramar honom, stoppar näsan i hans päls och blir slickad tillbaka. Pussar honom tillbaka och paniken kryper i kroppen. Snart får jag aldrig pussa och krama honom mer. Kan inte ta ögonen ifrån honom. Rädd att glömma. Glömma hur jag vakade i köket den där natten när han kom först av alla, glömma hans kärlek och trofasthet mot sin familj, hans vackra päls, hans doft. Glömma hur hans tunga känns mot min kind.

Kvällen kommer. Vill inte sova för då måste jag vakna. Jag sätter mig vid hans sida och kliar honom på halsen. Sista natten…

Morgondagen kommer. Han blir glad för färden, mindre glad åt målet. Ett sterilt, kallt rum. En spruta, han somnar. Mina sista ord, eller var det tankar? –Bara sov nu, allt blir bra. Bra? Hur kan någonting någonsin bli bra? Det känns som om min själ lyfter och följer med honom. Jag känner sorg, trötthet, ensamhet och tomhet. Min rädsla för döden byts mot en längtan att få återse honom. För min förvissning om att vi återförenas i ett annat liv blir min räddning i det ögonblick jag måste lämna honom. Ute var det storm…

Tack för alla goda stunder.

Förlåt mig för de dåliga.

 

Matte